Har nyliberalismen vänt ut och in på skuldbegreppet?

Vilken roll har skuldbegreppet i ett samhälleligt utvecklingsperspektiv?

Ett argument för skuldsättning är att skulder ska skapa ett utvecklingstryck där de som är satta i skuld ska hamna i  konkurrens mot varandra och på så sätt efterlikna en evolutionsprocess där förbättrade varor och tjänster utvecklas. De företag/individer som ekonomiskt överlever har enligt nyliberalismen rätt till ägande som ska vara obegränsat i tid och rum och dessa ska ses som vinnare i det evolutionära racet. De som förlorar i den ”darwinistiska” kampen ska känna skuld för sina individuella brister och erkänna "vinnaren" som värdig sin vinst. 

Frågeställningar som kan diskuteras kring sådana antaganden:

* Är evolutionen i naturen verkligen en optimeringsmaskin? Nä, faktiskt inte! Djur i naturen som inte kan skapa tillräckligt många fel, dvs mutationer, är de som först dör vid förändringar i miljön. Toppredatorer, såsom lejon, må vara starkast men då de är på toppen av näringspyramiden är de bara ett fåtal och kan därför bara skapa ett fåtal avkommor som gynnar anpassning vid förändringar i miljön. Då bara få lejon kan födas per tidsenhet så är sannolikheten väldigt liten att en mutation i en lejonunge som gynnar anpassning till de nya omständigheterna i miljön.

Jämför detta med t.ex bakterier som på kort tid kan reproducera sig enormt snabbt. Sannolikheten att någon av alla dessa nyskapade bakterier ska ha en ”defekt” (dvs mutation) i arvsmassan som gör att bakterier kan överleva i de nya omständigheterna är mycket stor i jämförelse med lejonet som art.

Ur ett evolutionärt långsiktigt perspektiv innebär mao den specialisering och nisch som toppredatorerna försatt sig i att de som art sannolikt kommer dö ut och ersättas av andra predatorer. Den specialisering som nyliberalerna förespråkar och anför evolutionära argument för är mao i naturen, ur ett långsiktigt perspektiv, ett säker sätt för en art att begå självmord på. 

Följdfrågan blir då - håller nyliberalernas förvrängda bild av evolutionen på att utrota människan? Människan har, liksom lejonet, en begränsad möjlighet att reproducera sig. I regel föds bara ett barn per födsel och det tar 9 månader för barnet att komma ut. Människans förmåga att skapa fysiska mutationer som gynnar anpassning till en förändrad miljö är, liksom för lejonet, extremt begränsat.
Människan har istället skapat ett möjlighetsrum i det abstrakta mentala rummet där vi kan skapa ”tankefel” istället för fysiska mutationer i arvsmassan. Av alla ”galna” tankar finns det någon som visar sig vara rätt och som gynnar anpassning till en förändrad miljö. Genom att vi människor har tillgång till denna ”felgenerator” i huvudet har vi kunnat anpassa oss till alla möjliga miljöer – från polartrakter till Sahara. Hur mycket av detta mentala möjlighetsrum dödar nyliberalismen med sin elitism och tro på att evolutionen är ett rättstavningsprogram där fel utrotas? På vilket sätt påverkar det individers psykiska hälsa att tro att det inte är mänskligt att fela? Hur många utvecklingsmöjligheter dödar inte nyliberalismen med sitt skuldbeläggande av individer med sin indelning i ”vinnare och förlorare”?

* I naturen dör levande varelser efter en vis tid och biomassan återgår till basen av näringspyramiden så att nästintill all biomassa ligger i basen. Om ett lejon kunde få evigt liv och dessutom kunde ackumulera all biomassa skulle all biomassa ansamlas till toppen av näringskedjan och det ekologiska evolutionära kretsloppet rasa ihop. Döden kan mao från ett evolutionärt perspektiv ses som den skuld vi alla bär på till det naturliga kretsloppet i naturen. Hur går ovan ihop med nyliberalismens tro på att de ”starka" ska kunna ackumulera all rikedom samt dessutom ärva den från generation till generation?

* Liberalismen påstås ha den ideologiska grundpelaren att alla individer ska få all frihet den kan få så länge som den inte inkräktar på någon annans frihet. Hur går det ihop med vad t.ex Göran Persson uttryckte när han skrev ”Den som är satt i skuld är inte fri”? Om en persons skuldslaveri är grunden för en annan persons frihet är då bärandet av skuld berättigat enligt liberalismens påstådda frihetsideal? Om ägandet ackumuleras så att allt färre äger allt mer på bekostnad av flertalet – inkräktar inte då detta fåtals ägande på flertalets frihet?

* Om nu skuld utgör ett evolutionärt förändringstryck - varför ska då inte alla utsättas för detta förändringstryck? Hur går det ihop med tron på att de rika måste ha morötter i form av än mer rikedom för att utvecklas medan de fattiga ska piskas till ”utveckling” genom skuldsättning och skuldbeläggande?

* I naturen finns parasiter. Parasiter känner ingen skuld för att de suger ut andra varelser. I samhället är psykopater de naturliga parasiterna. Psykopater känner ingen skuld och indelar världen i vinnare och förlorare där psykopaten ser till att hamna på toppen. Hur mycket psykopatiseras samhället av nyliberalismens syn på den evolutionära processen och förenklade indelning i ”vinnare och förlorare”? Ligger det inte i psykopaternas intresse att få resten av samhället att känna skuld för att kunna suga ut ”värddjuret”. Har nyliberalismens skuldbeläggande av ”förlorare” och upphöjande av ”vinnare” skapat ett egocentriskt helvete där parasitära narcissister och psykopater frodas och sätts på piedestal?

* Människan består av miljarder celler som samarbetar. Om några celler i kroppen får storhetsvansinne och delar sig ohämmat på alla andra cellers bekostnad kallas det en cancer som om cancern inte skärs ut dödar den hela människan? Kan nyliberalismens vurmande för obegränsat ägande i tid och rum jämföras med cancer i samhällskroppen? Är inte skuldbeläggandet av flertalet och upphöjande av individens narcissistiska frihet på flertalets bekostnad en förutsättning för att denna samhällscancer ska bre ut sig?

* Hur har den lutherska piskan format skuldbegreppet i samhället? Är den lutherska piskan en förutsättning för nyliberalismens indelningen ”vinnare och förlorare”? Eller har den lutherska piskan förvanskats så att den bara viner över de på botten men aldrig träffar de på toppen?

* De klassiska liberalerna, såsom Adam Smith men även Stuart Mill, ansåg att inkomster i sömnen var något förkastligt och parasitärt. De menade att de som fick sin inkomst på det sättet sög ut andras arbete. Med största sannolikhet skulle Mill och Smith skuldbelägga de som idag får sin inkomst genom t.ex spekulation på börsen. Hur har nyliberalernas totalt motsatta syn på att se på inkomster i sömnen påverkat samhällsutvecklingen?

* I dagens överflödssamhälle behövs allt färre arbeta för att skapa det livsnödvändiga. Under t.ex medeltiden var nästintill alla utom en liten parasitär adel tvungna att arbeta på åkrarna för att få ihop livets nödtorft. Idag behövs bara ett fåtal bönder för att kunna försörja en befolkning. I takt med att överflödssamhället brett ut sig har det skett en förändring av vad som ses som arbete; dvs vad som bidrar till samhällets överlevnad och välmående och vad som ska ses som parasitärt. En bonde på medeltiden skulle med största sannolikhet anse att en av dagens ”kulturarbetare” är parasiter som livnär sig på andras arbete. Skådespelare under medeltiden var t.ex lågt ansedda då de inte på något sätt bidrog till samhällets försörjning. Kulturarbetaren Tolstoj, som dessutom var godsherre, skämdes så mycket för att han sög ut sina bönder att han gick ut på åkern och arbetade – han kände skuld.

Har överflödssamhället förskjutit skuldbeläggandet så att riktigt arbete (som undersköterskor, städare, bönder, industriarbetare etc utför) ses som fult på samma sätt som feodalherrarna såg ned på bönderna som de parasiterade på? Vad händer med skuldbegreppet när överflödssamhället gör att mängden parasiter blir fler än de som faktiskt utför riktigt arbete? Vad händer med skuldbegreppet när andelen ”bullshit jobs” överstiger mängden riktiga arbeten? I antropologen David Graebers bok ”Bullshit jobs” hänvisar Graeber  till  undersökningar som visar på att ungefär 50% av de som ”arbetar” inte har en aning om vilken nytta deras ”arbeten” har. Troligen är siffran på andelen bullshit jobs än större då en massa som har helt onödiga ”arbeten” troligen tror sig göra något nyttigt – såsom ”influensers”, podcastsvamlare, bloggsvamlare (såsom jag i denna blogg) etc. Idag översvämmas media av ”filosofer” och tyckare som anser att tyckande och filosoferande i sig är ett arbete – Platon ansåg inte att filosoferande och tyckanden var arbete.

 Om överflödssamhället gör det fult att arbeta (dvs skuldbelägger riktigt arbete) medans parasiterande ego-onanerande sätts på piedestal då alltfler kan syssla med egorunkande – är det då inte dags att få ned alla dessa egoballonger till jorden istället för att blåsa upp dem än mer? Skulle ett strejkmått kunna vara ett mått på vilken nytta ett arbete har? Man kan t.ex kolla vad som händer med samhällets livsfunktioner om en viss grupp strejkar. Vad händer t.ex om alla reklammakare (där de flesta säkert tror sig utföra ett ”arbete”) strejkar en månad? Inte ett skit! Vad händer om alla underbetalda undersköterskor strejkar en månad? En massa människor dör! Kan det vara rimligt att parasiterna ska värdera vad som ska ses som arbete när överflödssamhället gör att mängden parasiter överstiger mängden arbetare?  Ska t.ex flumskrivande bloggare, såsom jag, berätta för ”de därnere” vad som ska ses som arbete? Eller ska de "där nere" få bestämma vad som är upp och vad som är ned?

--------------
Boken som beskriver hur bank och penningsystemet rent mekaniskt fungerar kan beställas här:
Crash course i hur penning och banksystemet fungerar